Min sjukdom
Jag satt och diskuterade min sjukdom och en del krämpor på ett forum. Jag är ju lite av en katasrtoftänkare, mina krämpor är oftast (enligt mig) livshotande sjukdomar som cancer typ och jag vägrar ju gå till läkaren om jag inte verkligen måste bara för att om jag går dit så får jag ju reda på vad det är och jag kanske inte vill veta vad det är, haha ja du vad säger man? Sjukt men sant. Nu ska vi se här, kommentera gärna om ni har något att tillägga eller vill ge råd.
Jag har ont i huvet idag med och nu har det spridit sig ner i nacken. Jag har bergis en hjärtumör eller nåt för jag vaknade av att det forsade näsblod! Det har hänt 5-6 ggr senaste veckorna vilket inte är något vanligt förekommande i mitt liv!! Jag har högst blodat lika många gånger i mitt hela liv. Sen har jag dessutom mjölk i brösten (observera att jag INTE är gravid och INTE har fött barn på snart 8 år) VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?? Jag vill inte gå till doktorn för man kan oftast ställa sina diagnoser själv, gratis. Oftast har jag, anser jag själv, inte ens råd att lägga ner dom 140 kr på att gå till läkare. Det är viktigare för mig att barnen har mjölk till gröten varje morgon. Men iaf nu ska vi fundera lite här:
Jag äter Seroqel som är stämningsdämpande så det där med stress borde inta vara en av orsakerna, iofs äter jag ju även stämmningshöjande också, Lamictal, men tror inte att det skulle föranleda stress, jag får det ju för att orka med vardagen. Vitaminbrist finns inte en chans att jag har eftersom jag äter både vitamintillskott och omega 3. För att kunna sova och dämpa oro och ångest har jag Atarax så det bör heller inte vara något problem. Ang mjölken så pratade jag med sjukvårdsupplysningen för över en månad sen och hon sa att det kunde vara någon form av hormonrubbning men att om det inte gick över inom någon vecka skulle jag ringa Vårdcentralen, det gick över (tror jag) och kom tillbaka. En del säger att lösningen inte finns på burk och dementerar fördelen med att äta medicin men jag har en sjukdom, skulle jag sluta käka medicinen så blir jag sämre, det är ju som vilken sjukdom som helst. Det är ju inte något man kan gå i samtalsterapi för att lösa och det försvinner inte bara för att man satsar på KBT, det kan bli bättre och jag kanske kan lära mig att hantera problemen när dom kommer men det botar fortfarande inte min sjukdom. Jag vet ju att många har sina huvudspöken också men mitt är bestående och tänker inte försvinna av sig själv, så I´m stuck with it =) är glad att det finns mediciner. Hade jag utretts tidigare och fått medicinen tidigare så hade jag klarat skolan, jag hade klarat att behålla ett jobb, jag hade klarat att inte impulsköpa saker så jag sluppit skulderna. Jag hade fixat att skaffa en fungerande relation och sluppit skada mig själv, jag kanske hade haft en bättre relation till min mamma. Hade någon sett mig och tagit tag i det här tidigare så hade allt varit annorlunda. Man kan inte förvänta sig att ett barn eller en ungdom ska se och ta tag i dom här bitarna själv. Men det är inget jag kan göra åt idag, även om jag förlorat mycket på det här så har jag ju vunnit en hel del också, jag är ju faktiskt den jag är idag pga allt jag gått igenom och det ger mig en massa fördelar i många situationer. Jag är glad att jag är jag och jag får helt enkelt acceptera att jag inte klarar av en del situationer lika bra som andra precis som alla med funktionshinder.
