Min sjukdom

Jag är ju lite av en katasrtoftänkare, mina krämpor är oftast (enligt mig) livshotande sjukdomar som cancer typ och jag vägrar ju gå till läkaren om jag inte verkligen måste bara för att om jag går dit så får jag ju reda på vad det är och jag kanske inte vill veta vad det är, ja du vad säger man? Sjukt men sant. Jag fick reda på för ungefär ett halvår sen att jag är Bipolär (manodepressiv) så jag äter nu Seroqel som är stämningsdämpande och Lamictal, stämmningshöjande för att orka med vardagen. Tillsammans med det äter jag även vitamintillskott och omega 3. För att kunna sova och dämpa oro och ångest har jag Atarax, vilket hjälper mig otroligt mycket. En del säger att lösningen inte finns på burk och dementerar fördelen med att äta medicin, precis som jag själv alltid har gjort. Jag har alltid trott att jag varit i depression som gått upp och ner, jag har fått medicin mot det men inget har hjäpt. Nu när jag fått diagnosen känns det mycket bättre eftersom jag har en sjukdom som dom vet hur man ska hantera, och idag har jag insett att om jag skulle sluta käka medicinen så blir jag sämre igen. Det är ju inte något man kan gå i samtalsterapi för att lösa och det försvinner inte bara för att man satsar på KBT, det kan bli bättre och jag kanske kan lära mig att hantera problemen när dom kommer men det botar fortfarande inte min sjukdom. Jag vet ju att många har sina huvudspöken också men mitt är bestående och tänker inte försvinna av sig själv, så I´m stuck with it och är glad att det finns mediciner. Hade jag utretts tidigare och fått medicinen tidigare så hade jag kanske klarat skolan, jag hade kanske klarat att behålla ett jobb, jag hade kanske klarat att inte impulsköpa saker så jag sluppit skulderna. Jag hade kanske fixat att skaffa en fungerande relation och sluppit skada mig själv, jag kanske hade haft en bättre relation till min mamma. Hade någon sett mig och tagit tag i det här tidigare så hade allt varit annorlunda. Man kan inte förvänta sig att ett barn eller en ungdom ska se och ta tag i dom här bitarna själv. Men det är inget jag kan göra åt idag, även om jag förlorat mycket på det här så har jag ju vunnit en hel del också, jag är ju faktiskt den jag är idag pga allt jag gått igenom och det ger mig en massa fördelar i många situationer. Jag är glad att jag är jag och jag får helt enkelt acceptera att jag inte klarar av en del situationer lika bra som andra precis som alla med funktionshinder. Men det finns ju vissa baksidor med en sjukdom som min också, jag har gjort en del helt otroligt idiotiska saker förr som jag får ta konsekvenserna av idag. Det med shoppingen t.ex mina impulsköp har lett till att jag har skulder upp över öronen och min naiva inställning till männsikor har också gett mig en massa skulder. Det är därför jag ber er att hjälpa mig och mina barn att ta oss ur situationer vi hade sluppit befinna oss i om jag hade haft andra förutsättningar i början av livet.