Mitt liv - like it or not -

Förkortat, naket och utelämnat...

Jag vet inte om jag borde gör detta, men jag gör det ändå. Det känns okej...

Alla som inte känner att dom vill veta allt om mig bör sluta läsa nu, jag lämnar inga garantier för att ni kommer att må bra efter att jag varit öppen och ärlig om allt...

Det finns någon i min närhet som inte vet allt detta och som jag vet kommer att reagera ganska starkt, eftersom han läser bloggen. Snälla, pappa, kom och prata med mig innan du sätter dig och funderar över det du har läst. Jag har inte velat berätta vissa saker för att slippa göra dig illa, men jag släpper det ansvaret nu... Det är upp till den som känner att dom klarar av det... 

Tack! :)

När pappa försvann...

En dag när jag var precis runt 3 år fyllda har jag minnesbilder av ett bråk, saker flög och mamma skrek på pappa. Pappa skrek tillbaka och slog i väggarna. Jag var rädd, sen gick pappa. Pappa hade gått många gånger, men den här gången kändes det extra, jag började skrika och sprang efter pappa, han fick inte gå! Jag visste då att han aldrig skulle komma tillbaka... Nästa bild jag har av pappa är att jag sitter i min mammas knä i köket, glasdörren till balkongen krossas och in kommer min pappa och hotar mamma med en kniv. Jag vet inte varför eller om det bara är en dröm men minnesbilden finns fastetsad i huvudet på mig.

Semestern på Gotland...

Första gången det hände var jag 5, det var min morfar, eller min mormors kille som jag kände som min morfar då. En auktoritär man som inneburit stor trygghet för mig, han blev polisanmäld, soc kom och vi blev omhändertagna, jag och min bror. Det var på Gotland, den sommaren hade vi hyrt stuga och skulle ha jätteroligt... Mamma hämtade oss från soc sen så vi fick komma hem. När jag var liten älskade jag att vara hos mormor.

Jag har inte träffat honom under alla dessa år förutom i somras, då jag såg honom på bussen, och blev jätterädd. Det väckte en massa olika känslor i mig. Jag har alltid tänkt på den dagen jag skulle träffa honom och hur det skulle kännas... Jag blev kall och spyfärdig. Jag förlorade min mormor och den kontakten vi hade då jag var liten, eftersom hon valde att fortsätta sin relation med den mannen. Nu är det ju en tid sen och vi har en jättebra kontakt idag, jag och mormor.

Farfar...

När jag växte upp i princip bodde jag hos min farmor och farfar, som kom att betyda otroligt mycket för mig. Jag var där varje helg från att jag var väldigt liten. Det var min tillflyktsort när jag inte klarade av att vara hemma, där jag inte trivdes alls eftersom jag hade svårt för deras hårda regler. När jag fyllde 6 våldtog farfar mig första gången, sen började han att utnyttja mig sexuellt. Det höll på till och med det år jag fyllde 12, då farmor ansåg att jag var för stor för att bli nattad. Jag tror att hon var medveten om vad som pågick. För mig kändes det som jag inte hade nåt val, jag hade så otroligt mycket agg gentemot min mamma och hennes man, antagligen pga att jag saknade min pappa. Hemma blev jag slagen och behandlad som en hushållerska och hos farmor blev jag våldtagen flera ggr i månaden, helt utan vuxet stöd och trygghet valde jag mellan pest och kolera ungefär. Trots det som jag blev utsatt för valde jag att åka dit för att få andas.

Det blev trots allt min enda trygghet för dom skrek och bråkade inte på mig, det som hände sen stängde jag bara av. Jag var tvungen att ha någon form av tillflyktsort där jag kunde få finnas och gömma mig, bara få vara jag, och att bli utnyttjad under alla dessa år blev priset jag fick betala, men jag tog det och höll käften för jag hade inget annat.

Föräldrarna...

Nu säger jag inte att min styvfar har misshandlat mig och min bror grovt eller slagit sönder oss, har vi inte skött oss så har vi fått örfilar, hårda tag, smisk, han har ryckt oss i håret osv osv... Men från det att jag fyllde 8 så blev jag nyckelbarn, jag tog hand om hela hushållsservicen och allt vad det innebar, hämta lillebror, mata katterna och hunden, ut med hunden, dammsuga, diska damma etc. varje dag. Min styvfar kom hem från jobbet och kontrollerade att vi städat ordentligt, missade vi något fick vi göra om allt. Jag var så nervös jämt att jag kissade på mig nästan varje dag fram tills jag var 13 år. Säng och mattider har varit otroligt strikta hos oss, har man kommit försent har man blivit utan, eftersom jag hade sysslor och läxor var det sällan man hann leka över huvud taget. Jag har ofta varit dum i huvudet och inte värd något, eftersom dom värderar människor i vad dom gör och ser dom inte för hur dom är, och dom var aldrig nöjda med oss eller det vi gjorde, inget var nog. Det är så jag är uppfostrad.

Jag har under min uppväxt straffat mamma och min styvfar för allt pappa gjort oss. Att han lämnade mig och jag aldrig visste om han levde eller var död. Eller att han riskerade mitt liv när jag var där i form av oförsiktighet, när dom var påtända eller bråkade eller lämnade kanyler överallt så man var tvungen att se efter varje steg man tog. I vissa av pappas hem har jag inte varit välkommen då hans kvinnor har haft svårt för oss, hans barn, och sättet han älskat oss på. Jag har alltid betytt mer än något annat i pappas liv. Men hans kvinnors vilja har kommit före mig, eftersom han vet att jag alltid stått kvar och avgudat honom. Jag har alltid ändå sökt mig till honom. Mamma och min styvfar har aldrig varit bra på att ta hand om mina känslor eller det som varit verkliga anledningen till att jag varit så upprorisk mot dom. Ingen har sett att jag mått dåligt. Dom är såna människor som menar att man biter ihop och jobbar på, för då löser sig allt.

Jag har varit så fruktansvärt arg på min styvfar att jag legat ibland i min säng och tänkt efter riktigt noga hur jag skulle kunna gå tillväga och komma undan med att mörda honom. Jag hade en plan där jag skulle smyga ner för trappan när alla lagt sig, för att sova, och hämta en kniv i köket, smyga upp igen och skära halsen av honom i sömnen så vi slapp honom. Jag tyckte att han var elak mot min mamma och jag förstod att mamma var för svag för att säga ifrån. Vid ett tillfälle när han slog min bror med dammsugarmunstycket över benen för att han inte diskade på rätt sätt, med diskborsten så som min styvfar ville, utan använde svampen vilket han tyckte var lättare, så blev jag så fruktansvärt arg att jag tog fram en kökskniv och hotade honom med den, sen kastade jag den med hela min kraft precis framför fötterna på honom så den satte sig i golvet. Oj vad jag hatade honom.

Skolan...

Skolan var bara skit hela låg, hög och mellanstadiet. Jag har aldrig haft kompisar utom dom som jag känt sen jag var jätteliten, och det är dom vännerna jag har kvar. Jag sket i gymnasiet av samma anledning. Jag har aldrig vela skaffa mig vänner för jag har haft så svårt att lita på någon. Antagligen därför jag har varit utfryst och aldrig varit med i något i skolan, jag var ensam för jag inte klarade av att lära känna människor, inte ens efter att ha gått i samma klass i flera år, och klasskompisarna tyckte jag var konstig. Gympan var en pina eftersom jag hade så svårt att duscha i skolan och byta om bland folk osv... Dom tyckte jag var äcklig.

Jag hade aldrig fina kläder, fick sy om mina gamla jeans osv när dom blev för korta osv. Från det att jag tjatade till mig att mamma skulle flytta ifrån min styvfar och jag började få mina egna pengar, då köpte jag kläder och började leva mer. Gå på bio och hitta på saker med kompisarna, vilket jag aldrig kunnat göra förut. Dom vännerna jag har kvar idag är dom jag alltid haft, sen jag var 5-6 år. Och det är dom jag alltid kommer att ha.

För jag har svårt att öppna mig och visa vem jag är för någon, det tar mig många många år, och det finns ingen som känner mig idag som jag är inuti, utom ett fåtal som varit med under min resa, jag har vänner och kompisar som jag träffat senare men dom känner min fasad där jag inte är lika sårbar, det är jag men mera som en lightverision av mig. Jag kan prata och förklara saker för många men att känna efter i det jag pratar om är inte samma sak. Det går inte i mig. Som allt jag skriver här och delar med mig av, det kan tyckas svårt i mångas ögon, men är inte svårt för mig, jag känner inte er och jag skriver för mig själv, jag har inte svårt att tala om det men att känna på det. Helt olika känslor.

Bekräftelse...

Jag har fått höra från det att jag var ca 15 att jag har en snygg häck och jag är så fin och sexig och snart lovlig, jävligt mycket ifrån pappas knarkarvänner, familj och deras söner, styvpappan och hans suparkompisar, ja listan kan göras lång. Det var den uppmärksamheten jag fick och jag trodde det var så man fick bekräftelse. Tills jag insåg hur dåligt jag mådde av det. Jag vågade i princip inte ta i en kille förrns jag fyllt 18 för att jag var rädd. Jag gör mig ibland ful och tar inte hand om mig själv för att jag mår dåligt över min kropp, jag har inte velat ha någon inpå mig. Jag vet hur jag hanterar allt idag men kan fortfarande när jag känner mig äcklad av mig själv skita i att ta hand om mig.

Jag får kvälvningar och ångest så fort jag ska till en läkare, tandläkare, gynekolog mfl för att jag har svårt att lägga min kropp i andras händer, allra helst en mans. Bara tanken på att behöva gå dit och klä av mig är hemsk. Eller gå dit och någon ska karva i min mun, jag får ångest av det. Därför har jag svårt att gå när jag kanske skulle behöva, för mig handlar det om ett fruktansvärt stort jobb, att komma dit krävs himla mycket av mig.

Vem lyssnar?

Jag har anmält, sökt hjälp och försökt att få uppmärksamhet sen jag var 15 men ingen har lyssnat, soc har trott att jag bara varit en jobbig tonåring som skall göra revolt mot mina föräldrar och vuxna runt omkring har skitit i vad jag sagt. Det är tryggheten jag växt upp med. Pappa är den enda människan i mitt liv jag aldrig kunnat vara arg på, det är därför jag rymt till honom så många ggr för att jag vet att han aldrig fysiskt skulle göra mig illa. Sviken och övergiven har jag blivit av alla. Mamma, min styvfar, mormor, farmor och farfar, pappa, myndigheter, lärare, skolsyster, kurator, jag kan fortsätta i evigheter. Jag har stått själv i allt detta, sen har vi allt som jag lyckats utsätta mig själv för, med barnens far och vägen tillbaka efter honom. Jag var identitetslös, hela mitt jag existerade inte. Min personlighet gick förlorad och jag söker hitta den nu på vägen. Jag försöker göra en klar bild av vem jag är själv, det jag vill vara. I min strävan efter ett bättre mående.

Jag tar saken i egna händer...

När jag var 15 år gammal och insåg att ingen kommer att lyssna på mig, så tog jag saken i egna händer. Fick hjälp av min faster, som var ganska högt utbildad inom barnomsorgen. Soc lyssnade på henne, mycket riktigt. Jag hamnade ganska snabbt hos en jourfamilj, i väntan på att få veta vad vi skulle göra åt problemet. Men inte heller dom funkade. Med 3 egna barn, ett fosterbarn innan mig, kändes det inte bra att vara där, och ännu värre var det när jag bara fick 50 kr/ veckan i fickpengar, jag rökte. Och sen när saker började försvinna, mina underkläder, smink, ja allt snodde hon, deras äckliga dotter. Jag har fortfarande idag ingen förståelse för att dom aldrig tog tag i det utan litade på henne, deras dotter och inte mig. Jag tog till och med fram saker som tillhörde mig, men icke. Förstås vantrivdes jag. Stack därifrån fortare än blixten.

Därefter bestämde jag mig för att flytta till min faster inne på söder och börja skolan där. Mina 2 andra småsyskon bodde där också, hon hade fått vårdnaden om dom eftersom pappa inte var kapabel till att vara pappa och deras mamma hastigt gick bort i cancer när minstingen var knappt 6 månader fyllda. Jag trivdes bra till en början men började också där att vantrivas ganska snabbt. Skolan började och det blev en helt ny klass med nya elever som jag aldrig sett, vilket medförde en massa ångest. Jag ville inte gå till skolan och vi gled längre och längre ifrån varann, jag och min faster. Det slutade med att jag vantrivdes så mycket att jag bestämde mig för att flytta därifrån, men jag visste inte hur eller var, eftersom jag inte kände att jag kunde gå hem igen.

Jag gick upp till skolan och ner till ungdomsgården. När jag kom dit träffade jag en tjej som verkade okej, jag fattade tycke för henne och frågade rakt ut bara, - kan jag sova hos dig i natt? Självklart svarade hon då... Jag åkte med henne utan att ringa faster, mamma, ja ingen visste om det, och det mest perfekta var att ingen visste vem hon var eller att vi kände varann, för det gjorde vi ju inte. Men vi kom varann så otroligt nära under den här tiden att jag idag kan kalla henne min syster. 2 veckor flöt på. Jag stannade kvar där utan att höra av mig, polisen blev inkopplad och mamma fick reda på att jag varit borta ett tag, hon blev helt hysterisk. Till slut kände min väninnas mamma att det måste vara dags för mig att höra av mig hem och prata med dom. Jag ringde till min mamma och hon lovade att hon skulle flytta ifrån min styvfar bara jag kom hem. Vilket jag var nöjd med.

Hon ordnade en lägenhet och flyttade, och jag kom hem... Ett nytt liv skulle börja. Men det tog inte lång tid innan min styvfar sprang hos oss dag ut och dag in. Sen flyttade dom ihop igen. Köpte radhus och lekte happy family... Då fick jag nog...

Barnens far... del 1

Det började med att jag var så trasig och trött på livet i stockholm, livet med mamma och styvfar och allt som kändes som ett rent helvete. Jag fick ett nervsammanbrott som ledde till en black-out under ett bråk med mamma, där jag vaknade till när jag var en halvmeter ifrån mamma i trappan med kniven i högsta hugg och var på väg att hugga henne i ryggen, jag högg mig själv i handleden som ren avreaktion. Något var jag tvungen att göra. När jag väl känt kniveggen i armen så fick jag en krisreaktion och sprang upp för trappan igen och in i badrummet. Fyllde badkaret med varmt vatten och skulle inte låte blodet koagulera till vilket pris som helt, jag skulle dö nu!

Ambulanspersonalen bankade och slog på dörren för att försöka få mig uppmärksamhet men jag svarade inte, jag var så koncentrerad på att få såret att fortsätta blöda... Men dom slog till slut upp dörren och hämtade mig med våld ut i ambulansen, i dyngsura kläder och med blodet som sprutade från handleden. In till sös blev det i alla fall. Där dom sydde ihop handleden igen med 8 stygn. Det var då, när jag satt där som jag förstog att jag måste flytta. Pappa var nu drogfri och hade precis avslutat sin behandling på Korpberget i Kramfors. Han bodde tillsammans med en kvinna i ett litet samhälle mellan Härnösand och Kramfors. Dit flyttade jag. Pappas fru var helt otrolig, jag älskade henne och gör fortfarande idag. Hon blev som min andra mamma. Vi gjorde familjeveckan tillsammans på Korpberget och kom varann väldigt nära där. Pappa däremot var inte alls så som jag hade fantiserat ihop att han skulle vara under hela min uppväxt. Jag var 18 år gammal och upptckte nya sidor hos min pappa som jag inte tyckte om.

Jag vantrivdes och efter bara 4 månader träffade jag en kille, jugoslav från Bosnien, han var jättefin och jag hade så lätt för att prata med honom, han förstog verkligen mig, och så hade han allt jag behövde då, egen lägenhet, bil och socialbidrag. Jag flyttade ihop med honom redan efter en vecka. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. 3 månader senare var jag gravid... Jag fick panik och ville inte ha barnet, trots det blev jag på något sätt glad. Men jag och killen hade ju inte riktigt lärt känna varann och våra bråk var inte på en sund nivå. Jag hade precis börjat få bättre kontakt med mamma och frågade henne vad jag skulle göra. Hon tyckte att jag skulle tänka efter ordentligt innan jag tog ett definitivt beslut. men rådde mig till att behålla det, för hon jobbade på psykakuten då och hade minsann sett unga flickor komma in som mådde fruktansvärt dåligt över att dom gjort abort. Det avskräckte mig mycket men jag visste inte om det var rätt kille att skaffa barn med.

Jag bestämde mig för att ta bort det, men eftersom jag redan haft diskussionen med pappan till barnet och sett hans reaktion bestämde jag mig för att göra det i smyg. Jag bokade och betalade biljetterna till stockholm för att göra aborten utan att behöva möta min kille efter igen. 2 dagar innan jag skulle åka så hittade han biljetterna, rev dom och informerade mig om att jag inte skulle komma ut innan det var för sent för abort. Det löftet infriade han. Jag hölls inlåst i nästan 3 månader, fick inte gå någonstans eller ha någon kontakt med npgon utan hans tillstånd. Jag blev rädd och insåg till slut att det inte fanns något annat att göra än att föda barnet. Sagt och gjort, Den 24:e Januari 2001 på Sundsvalls BB kom min underbara son till världen. Han var så fin, så ren och helt otroligt vacker! Vi hade det ganska bra den första tiden... Sen började barnets far att gå ut, kom aldrig hem, ibland var han borta i 2 veckor utan att höra av sig. Vi bråkade otroligt mycket och det blev värre och värre...

Han ville flytta till Göteborg för han skulle kunna göra så mycket bättre affärer där. Det var där pengarna fanns. Och halva hans släkt så jag skulle ha sällskap. Okej sa jag , och gav med mig efter en tids diskussioner. Vi åkte ner till hans farbror där vi skulle bo tills vi hittade något eget. efter ett tag blev han konstig och ville inte att jag skulle gå ut med sin farbrors tjej så mycket. Han ville att jag skulle hålla mig på rummet mer så ingen skulle tycka, tänka eller ha något att säga om mig. Jag gjorde som han sa. Men efter en tid mådde jag så himla dåligt att jag ville åka hem men det tyckte han inte, han tjänade ju pengar där. Han blev nervös när jag sagt att jag ville hem och var rädd för att jag skulle åka i smyg, så han låste in mig i rummet hos hans farbror. Där satt jag med en 5-månaders gammal bebis och hade ingen. Jag började må sämre och sämre och insåg att jag måste göra nåt drastiskt för att komma därifrån. Han hade fått Cipramil utskrivet av läkare för depression och hade tabletterna med sig ner. Jag svalde 4 kartor tabletter när jag gick på toa och la mig för att sova. Jag har aldrig kräkts så mycket i mitt liv som den gången, jag såg på honom att han blev rädd. Ambulansen kom och jag minns inte mycket mer än när jag vaknade upp på sjukhuset i Göteborg igen. Han satt där vid sängkanten och sa bara kallt att - vi åker hem i morgon.

Tack svarade jag.

Barnens far... del 2

När första sonen var 10 månader så blev jag gravid igen. Denna gången kände jag att hade jag en spelade väl inte en till någon roll. Jag hade ju accepterat att leva som jag gjorde med barnens far. Vi hade barn och då spelar det ingen roll hur man har det, man splittrar inte familjen, jag hade ju själv växt upp utan pappa och ville inte göra detsamma mot mina barn. Det blev fler och intensivare bråk mellan oss, jag blev ju besvärlig med mina humörsvägningar och krav. Han var mer sällan hemma och jag var svartsjuk. Han började putta till mig nu när vi bråkade, och blev väldigt hotfull om jag hotade att lämna honom. Då skulle jag veta vem han var minsann, och ingen tar hans son ifrån honom och kommer undan med det. Vid ett par tillfällen sparkade han mig i magen, trots att jag var höggravid, för han trodde att jag varit ute och träffat någon. Enligt hans mamma hade hon sett mig i en bil med några svenskar, vilken hora jag var, det skulle han minsann få veta. Inget av det här var sant förstås. Hon trivdes med att veta att jag mådde dåligt helt enkelt. Han blev en hemsk människa efter det. Jag vet att han var otrogen, jag var så säker att jag skulle kunnat sätta mitt liv på det, men han erkände inget. Idag har jag fått alla mina farhågor bekräftade. Den 24:e Juli 2002 kom vår andra son, han var mörk, hårig och superfin. Han var så lik sin far. Så mycket hår, han såg ut som en apa nästan. Ha ha. Då reagerade barnens far, varför är dom inte lika? Varför är han mörk och den andra ljus? Du har varit med någon! Det var hans reaktion. Fint va... Så det blev till att göra ett faderskapstest. Och detta bevisade att båda barnen var hans... Otippat va? 2 dagar efter att jag kom hem med pojken så hade vi vårat första stora riktiga bråk, Han spottade äldsta sonen i ansiktet, 1,5 år gammal för att han var ledsen och inte ville sova... Jag fick ett frispel och hoppade på honom. Varav hans reaktion blev att sparka mig i magen, nyförlöst.

När vi skulle döpa yngsta sonen så kom hela familjen upp ifrån Stockholm och hälsade på, mormor, mamma, styvfar och deras hund. Vi hade så mysigt. Men barnens far bestämde sig dagen innan dopet att han skulle åka fram och tillbaka till Göteborg och köpa en bil bara. Vi tyckte att han skulle vänta och göra det sen efter dopet, man vet aldrig vad som händer, tänkte vi. Men han åkte. Sen blev det tid för dop. Ingen pappa till barnen kom. Vi väntade men nej, ingenting. Så vi hade dopet utan honom. På kvällen var jag så besviken och arg att jag bestämde mig för att gå ut och festa första gången sen jag träffade honom. Jag min styvfar och min väninna gick. Tog varsin drink på ett ställe nera på stan, sen kom han, barnens far. Han sa ingenting utan satte sig och tittade på mig. Till slut kom han fram och tog min drink och min cigg, kastade allt i papperskorgen och sa: När du kommer hem han du ingen som! Jag förstog att han syftade på den äldsta. Men jag trodde honom inte, min mamma och mormor var ju där. Efter en stund ringer min mamma och är helt utom sig i telefon och säger att Barnens far ska ta äldsta sonen. Jag ringer min pappa och ber honom gå dit och stoppa han. När jag kommer dit så finns inte pojken. På något sätt visste jag var han var. Jag gick dit och hämtade honom. Barnens far var inte där men mötte upp oss på vägen och tvingade mig att hoppa in i bilen. Vi åkte hem och Pratade om allt, bestämde att han skulle ta sitt pick o pack och flytta. Vi kom överens om det och allt lugnade ner sig till slut. Men inte flyttade han...

Efter det gick 2,5 långa fruktansvärt kämpiga år med blåmärken, blåtiror och ett riktigt helvete! Sen blev jag gravid för 3:e gången, inte en unge till med den idioten, tänkte jag efter att han suttit gränsle över mig och misshandlat mig i 5 timmar. Den 14:e Oktober 2004 var måttet rågat, jag tog barnen och flydde med hjälp av kyrkan, polisen, min pappa och kvinnojouren. Bodde på kvinnorjouren på hemlig ort med skyddad identitet i 3 månader. Ner till Stockholm igen, där jag utförde aborten, i 19:e veckan, och sen var vårdnadstvisten i full gång. Jag fick enskild vårdnad, vilket ledde till att han inte träffat barnen på i princip 4 år. Jag har nyligen flyttat tillbaka till Härnösand, för att vi ska försöka få igång ett umgänge men det funkar inte, hans nya tjej har precis fått barn med honom och jag önskar henne lycka till. Jag skiter i vilket! Jag älskar mina grabbar och har dom mer än gärna hemma jämt!

Under vårdnadstvisten får jag reda på vad som egentligen hände den dagen han skulle ta äldsta sonen och dra... Min pappa kom tydligen mitt uppe i att barnens far skulle gå. Han stoppade honom i dörren och bråk uppstod, det slutade med att barnens pappa tog en kniv mot halsen på pojkenoch hotade att skära halsen av honom om han inte fick komma ut... Fy fan!Roliga stunder...Nu är det ju inte så att allt varit skit. Jag har en massa fina minnen med min mamma och styvfar, jag älskar ju dom över allt på jorden. Vi har varit i fjällen så många gånger att jag inte kan räkna dom och haft jättekul, åkt en massa båt, fiskat och byggt lego och kojor tillsammans... Vi har haft det jättebra trots allt runt omkring och jag uppskattar allt jag fått uppleva med dom. Samma sak med mormor, jag älskar hennes kroppkakor och hon har ställt upp tusenfallt på mig genom livet trots att hon haft sina egna problem att tacklas med. Allt händer av en orsak och allt man varit med om, positivt som negativt, ger en människa olika perspektiv på saker. Erfarenheter är alltid lärorika vare sig dom är bra eller dåliga. Jag har många fina minnen med alla jag växt upp med, farmor och farfar, i skolan och med vänner, med pappa och alla i min närhet. Jag är glad över att jag levt mitt liv och är den jag är idag. Jag älskar alla de mina över allt på jorden och förstår mamma och styvfar och alla runt omkring, varför dom handlade som dom gjorde och varför dom inte visste hur dom skulle tackla mig. Jag har själv barn idag och vet att man kan bara göra sitt bästa. Dom visste inte, och okunskap kan straffa sig hårt tyvärr. Men jag är den jag är och trivs med mig själv idag. Som sagt, allt som händer har en mening... En dag får jag nog veta vad meningen med mitt liv var...

Idag...

Idag försöker jag att göra allt som mina föräldrar inte gjorde, det är så jag uppfostrar mina barn. Vi har jätteroligt, få gränser och ett ganska fritt vardagsliv. Mina barn får göra mer än vad de flesta andra barn i regel inte får. Självklart har jag regler, men vi styrs inte av dom på samma sätt som andra familjer. Vi sjunger, leker, dansar och poppar musik, tittar på film ibland när vi ska sova, dom somnar ofta i soffan eller i min säng. Jag försöker få dom i säng runt 20.00 men hålls inte det är det inget man dör av. Vill dom ha lite godis en vardag så... varsågod... Men inte alltid, varje dag... Jag kan inte äta nåt gott utan att dom får. Om dom vill ha eller göra något så brukar jag tänka efter och känna... Är det värt det? Ska jag ta en konflikt om det här? Oftast slutar det med att dom får det mesta dom vill ha, varför ska jag lägga ner energi på att bråka med dom jämt istället för att ha kul? Lite extra av något ibland har aldrig dödat någon :)

Jag jobbar mycket med mig själv hela tiden, analyserar allt jag upplever... Jag har på något sätt alltid varit så medveten, ända sedan jag var jätteliten. Haft svar på det mesta och ytterst sällan varit tvungen att fråga vad saker beror på... Har alltid haft förmågan av att läsa människor, hur och varför dom reagerar på vissa sätt. Jag har alltid haft som en känsla av att jag är mycket gammal, vet inte varifrån känslan kommer, men jag har alltid bara vetat det mesta om det mesta... Lustigt men sant!Jag älskar er allihopa som finns i mitt liv, även dom som inte finns pga vissa saker... Allt som hänt är överstruket och kommer inte upp till ytan förrns den dagen jag verkligen känner att jag kan ta tag i det här... När jag är stark nog.

Varför jag skriver ner det här vet jag inte, men det kändes okej. Jag skäms inte för något och att skriva är för mig att hela mig själv, att gå ut med det på det här sättet gör att det känns okej att prata om...

Nu vet ni vem jag är, hoppas att ni tagit till er det på ett bra sätt. Hoppas att det kunde medföra något till någon, har jag lyckats hjälpa en enda människan eller fått denne att inte känna sig ensam osv så är jag glad! Kommentera gärna eller fråga om ni undrar något, kram!