Shopping - ett beroende?

Måste man ha ett kemiskt beroende för att vara en så kallad beroendepersonlighet? Svar: Nej!

Jag uppfyller alla kriterier för att kunna kalla mig beroende. Men jag varken pundar eller super ständigt eller i perioder. Det är inte vad som påvisar ett beroende. Jag är manipulativ till tusen, vet precis vad jag ska säga, hur jag ska säga det och när för att komma dit jag vill. Jag är även en gud på att manipulera mig själv. Låter otroligt kanske att man ens kan genomföra det, men det är fakta! Jag har en förmåga att medvetet rättfärdiga mitt shoppingberoende t.ex. (som bara är ett av mina beroenden) Man skulle nästan kunna kalla mig multiberoende... Men just runt shoppingen så är det här den sanna historien:

Det började när jag flyttade ifrån barnens far, oktober 2004, då jag inte tagit hand om mig själv på flera år, inte unnat mig något alls på hur länge som helst. Inte en pinal hade jag köpt för att ge mig själv, jag var inte värd det helt enkelt. Så nu skulle jag förändra det och göra mig själv mer betydelsefull... Jag handlade lite smått åt mig då och då för att både jag och alla andra tyckte att jag var värd det, dom sa att man måste få tillåta sig själv att må bra och unna sig själv egen tid och lite nya fina saker för att få känna sig fräsch, men efter ett tag upptäckte jag att det var ett ypperligt tillfälle att få slå på mig själv. Började använda shoppingen som ett sätt att få må dåligt. Jag shoppade för att först få känna mig betydelsefull och sen när jag kom hem med kläderna eller sakerna så fick jag dåligt samvete för att jag inte egentligen tyckte att jag var värd det. Det gick så långt till slut att jag handlade ända tills sista kronan var slut, innan månaden ens börjat... Det gick ifrån några hundra i månaden till en början för att stiga til oanade summor. Eftersom jag var tvungen att ha mat på bordet och betala räkningar så blev jag tvungen att jobba ännu mer för att kunna försörja detta som jag började inse drivits till ett beroende, jag jobbade till slut mellan 200 och 220 timmar i månaden på rutin. När det verkligen uppdagades hade jag handlat en månad för 30000kr sen var jag black. Hade inte ens betalat hyran då. Ringde en vän och fick låna 7000 för att betala hyran och storhandla, men kände sen att jag faktiskt kunde dela upp hyran så kunde jag ha råd att köpa dom där snygga jeansen och sen var dom pengarna också slut, 2 dar tror jag att det tog. Här vaknade jag verkligen och förstog hur omfattande mitt beroende blivit. Ringer mamma och talar om att jag inte har råd att betala mina räkningar eller hyran och bad om hennes hjälp. Hon undrade självklart var pengarna tagit vägen och jag som alltid har haft svårt att ljuga blev frustrerad och arg och sa bara att dom är slut och jag har handlat onödiga saker och bad om hennes hjälp-"kan du hjälpa mig eller?" Det blev nästan ett krav, men hon hade inte en aning om hur mycket pengar det rörde sig om. Men hon ville inte ställa upp igen så jag gav upp och tänkte att om hon fick ta mitt bankomatkort och internetdosa så kunde hon ju plocka sina pengar som hon ville, jag bad henne uppgivet och sa även att jag verkligen behövde hjälp att komma på fötter. Det fick henne att ställa upp. Tiden efter det flöt på och jag kände mig förjävlig. Hade börjat förstå att jag verkligen inte mådde bra nere i Stockholm, jag tänkte mer och mer på att jag måste komma därifrån. Killen jag hade då också var långt nergången i drogträsket, jag tyckte verkligen om honom för han är en fin människa och jag vet att han såg mig som en gudinna, men jag mådde inte bra. Han fick mig till slut att inse att jag måste därifrån, jag fixade boende, flytthjälp och skola till barnen på mindre än en månad. Det blev en riktigt impulsivflytt men hade jag inte gjort det så vet jag inte om jag hade klarat mig så länge till...

Ja du, detta var en av alla de fina historierna, om mig själv, jag har att bjuda på man får kämpa på och gå vidare, göra det bästa av situationen, ta sig ur allt och landa på fötterna återigen...